lite avundsjuk

Nu är det jullov.

Många har redan önskat klassen god jul och lämnat den lilla byn i småland. Rest hem till familj och vänner, något som många längtat sig trasiga efter i flera veckor nu.
Många utav er har lämnat det trygga livet så nyligen, några först i höst, andra för några år sen. Jag vet precis hur ni känner det, hur mycket ni saknar allt och alla och hur kluvna ni känner er till att helt plötligt ha två liv. Ett liv hemma med alla de vänner ni kännt så länge, och ett liv här. Ett intesivt liv med alla oss nya. Oss som ni träffade för fyra månader sen, men som ni tror er kännt så mycket längre, om inte för alltid.

Jag vet precis hur ni känner det, för jag har också varit där, flera gånger om. Varav första gången för väldigt länge sedan.
Skillnaden är att jag haft det på det sättet så pass länge att vänner kommit och gått, växt om varandra och gått vilse på vägen. Vi har tappat bort varandra och fallit i glömska.
Jag vet precis hur ni känner det, och jag är lite avundsjuka på er.

Det jag har hemma är familjen, det viktigaste av allt såklart, men jag kan inte låta bli att bli lite avundsjuk på er. Avundsjuk för att ni har så mycket annat på andra platser.
Ni saknar främst era vänner när ni är här... ni saknar era vänner hemifrån. Människorna och staden som fortfarande är hemma och trygghet för er.
Jag saknar er när jag är borta, ni är mina vänner hemifrån. Det här är hemma och trygghet för mig, för det här är mitt eget. Vart jag än tar vägen är där jag är just nu alltid viktigast. Ni är här, och ni är nu.
Jag tror inte ni inser hur upp och nervänt det kan kännas, när ni säger att ni längtar hem och saknar de där hemifrån. Självklart förstår jag vad ni menar, och ibland kan jag känna samma sak...

Även om Stockholm kommer sprida både ljus och glädje kommer jag att sakna er nåt så otroligt.

För för mig är ni hemma, för mig är ni hemifrån.