Stockholmsdrömmar

Idag slog det mig.
Jag vandrade götgatan upp, från skanstull mot gamla stan. En gata jag mer eller mindre bodde på i somras. En gata som då fylldes av tjejer i korta klänningar och killar med sneakers och pilotbrillor. En gata jag gick många dagar och många nätter, ofta med sällskap men sällan samma.
Vid götsgatsbacken myllrade det av liv, tjejerna har bytt ut sina korta klänningar mot minst lika korta kappor, och på många killars fötter är sneakersen fortfarande på. Nu visar de vilka de är genom valet av mössa och halsduk istället.

Idag slog det mig.

Jag är kär i Stockholm.

Jag älskar den här staden.
Jag ser fram emot att få flytta tillbaka.

Här vill jag bo.

Trots kylan ute, som mer påminner om den novemberkyla man kände som barn, var jag ute och vandrade runt på stan flera timmar. Först ensam, på de gator jag känner till bäst. Sen, efter en kopp te och tankar om livet, med trevligt sällskap, på de gator jag aldrig gått förut.

Det är något med staden som lugnar mig, det är något med staden som ger mig energi.
Man är alltid på väg, det finns alltid saker att göra, folk att träffa. Man är någon och man har några. Sen är det charmen att bara vara en i mängden. Man kan se utan att synas. Man kan betrakta utan att bli iaktagen. Vart man än tar vägen fylls man av en sån inspiration, sån vilja att göra något, åka nånstans, träffa någon, skapa något, upptäcka nya saker.

Imorn är det dags att slå knut på Stockholmsmyllret och Gamlebylugnet och göra det till något mer sammanfogat, något mer enhetligt.

Fika på Panorama, prata ikapp de utebilvna promenaderna och blicka ner på de ständigt jäktande storstadsmänniskorna...

va märkligt